Dagmar

27 september

Betydelse och ursprung

Institutet för språk och folkminnen beskriver Dagmar som ett i Norden ombildat slaviskt namn: Dragomir eller Dragomira, sammansatt av ord för ”kär” och ”fred”. Till Norden kom det genom den danske kungen Valdemar II Sejrs giftermål år 1205 med den böhmiska prinsessan Dragomir, som i Danmark kallades Dagmar. Där omtolkades namnet som Dag- plus forndanskt maar, ”mö”.

Den äldre förklaringen — forntyskt dag, ”dag”, och mar, ”berömd” — vilar på just den danska omtolkningen och lever kvar i handböcker. Isofs namnlexikon ger den slaviska upprinnelsen. I svenskt namnbruk är Dagmar sent: tidigast belagt 1845, starkast under 1900–1929.

Kända bärare

Namnsdagen

Dagmar har stått på 27 september sedan 1901. Dagen bars då av Damianus, ett helgon från Mindre Asien som funnits i almanackan sedan 1620, och han ströks i namnlängdsreformen samma år. Någon helgondag har Dagmar inte, och namnlängden ger ingen särskild orsak till att just septemberdagen valdes. Sedan 1993 delas den med Rigmor, som flyttades dit från 7 februari. I den finlandssvenska almanackan har Dagmar namnsdag 26 november.

Traditionen

Namnsdagsfirandet började i den katolska kyrkans helgonfester, förlagda till helgonets dödsdag. Efter reformationen levde seden kvar i Sverige och Finland, och under 1800-talet var namnsdagen på många håll större än födelsedagen. I dag är kungens, drottningens och kronprinsessans namnsdagar allmänna flaggdagar: Karl 28 januari, Silvia 8 augusti, Viktoria 12 mars. Den som saknar namnsdag har en gemensam dag, nyårsdagen.

Källor


Idé och urval: Pero · biologisk intelligens
Text: Iris · artificiell intelligens
Kontroll: Aurora · artificiell intelligens